Man delar in Cattleyorna i två grupper, enbladiga som har ett läderartat blad i toppen av en avlång bulb och tvåbladiga som har två eller tre mer rundade blad i toppen på bulben.

De styva bladen och välutvecklade bulberna är en anpassning för att plantan skall klara av perioder av torka som de utsätts för i större eller mindre omfattning i naturen var år. Generellt kan sägas att enbladiga har färre (ca 1-4 st) men större (>10 cm) blommor, medan de tvåbladiga har fler (ca 5-10 st) och mindre (<10 cm) blommor. Utseendet hos bulberna varierar en del, framförallt hos de tvåbladiga sorterna och även storleken varierar en del (se bild). Det finns småvuxna arter som C. aclandiae där bulben blir ca 10 cm och storvuxna som C. bowringiana där bulberna kan bli upp till 60 cm långa.

Växtsättet är sympodialt, vilket innebär att den nya tillväxten , bulben (med blad och blomskida) växer ut ur från rhizomet, därifrån utgår även rötterna. När rötterna växer ut (ca 3-5 mm i diameter) så är de gröna på spetsen (ca 1 cm), där är de mycket ömtåliga, längre bak är de vita av en porös vit vävnad som kallas velamen. Velamen har som uppgift att suga åt sig vatten och även denna vävnad är ganska spröd, till skillnad från den sega egentliga roten (ca 2 mm i diameter) som finns i mitten.

Vad det gäller blommorna så kallas de yttre kronbladen Sepaler (ett uppåt, ett snett ner åt vänster och ett snett ner mot höger), innanför sitter de tre inre kronbladen varav de två ofta breda blombladen (ett snett upp åt vänster och ett snett upp mot höger) kallas Petaler. Det tredje av de inre blombladen pekar nedåt, det är mest iögonenfallande och kallas läpp eller Labellum. Inne i läppen sitter könspelaren, Columna, vilken innehåller pollenklubbor och märket där befruktningen sker vid pollination.

Cattleya gaskelliana har använts en hel del i hybridisering med alba varianter av C. gaskelliana och korsningen med C. mossiae kallas C. Suzanne Hye är i sig själv känd och har använts för vidare korsning. Korsningen C. gaskelliana och C. trianae kallas C. Edithiae, när de båda korsningarna blandas (alba varianter) så får man C. Bow Bells en härlig och känd hybrid som ju innehåller mycket C. gaskelliana. Förutom fina albavarianter så finns det även en del fina blåblommiga varianter, så kallade coerulea former, en känd sådan har klonnamnet "Blue Dragon".

Cattleya labiata är en underbar orkidé, och som jag beskrev i början av Moment 1 så började det med att William Swainson fann Cattleya labiata i staten Pernambuco nära Recife i Brasilien, där den växer som epifyt och litofyt nära vatten. Han sände några exemplar till William Cattley i England och därmed var namnet och intresset etablerat. År 1889 det vill säga 71 år efter att den första plantan blommat i England så återupptäcktes C. labiata till entusiasternas stora glädje.

Arten är underbart vacker och har 2 till 3 st stora (ca 15-16cm) blommor som oftast har lavendelfärgade petaler/sepaler och med en stor mörkröd läpp (5cm bred) med ett gult svalg, därtill har den en härlig kryddigt sötaktig doft (Figur 7). Blomningen inträffar normalt i oktober och de står sig en månad. Andra färgvarianter spänner från blåaktiga till vita och en speciellt vacker variant har klonnamnet Cooksoniae som har mörkt purpurröd läpp med rent vita petaler/sepaler. Plantan är kraftig med ca 20cm långa bulber och ca 25cm långa blad. Cattleya labiata har en dubbel blomskida som är cirka 12 cm lång (Figur 8), men mindre bulber kan ha enkel blomskida som de flesta andra Cattleya arter har.

Plantan börjar växa i februari/mars och skall då ha rikligt med vatten och näring under sin tillväxt, men låt plantan bli nästan torr mellan vattningarna. Tillväxten mognar sedan i juli/augusti och det är i detta läge viktigt att låta plantan känna att dagslängden blir kortare (förläng inte dagen med konstljus), eftersom denna arts blomning initieras av att dagslängden blir kortare. Blomstängeln börjar växa i augusti/september för att sedan blomma i oktober. När plantan därefter går in i vila så minskas vattningen och gödningen upphör (eller nästan upphör). Själv odlar jag min planta i söderfönster med persiennerna i horisontellt läge på sommaren och med en lågenergilampa som extraljus på vintern.

Cattleya jenmanii tar jag upp i anslutning till C. labiata av två anledningar, nämligen att arten står C. labiata nära och att det exemplar av C. jenmanii som jag odlar kan vara en C. labiata. Cattleya jenmanii var den sista av de storblommiga Cattleyorna som beskevs och detta var år 1906. Arten är lik C. labiata men växten och blomman är något mindre (bulb ca 15 cm, blad ca 20 cm) och blommorna är ca 14 cm breda (2 till 3 st). Blomningen sker i november och blomskidan är enkel. Blomningstiden är något senare för C. jenmanii, vilket stämmer med mitt exemplar som blommar i november. Anledningen till mitt tvivel är att blommorna är så helt identiskt lika, men i en framtid när jag kunnat konstatera att den inte får större bulber och dubbel blomskida så kan jag med säkerhet kalla den C. jenmanii (Figur 9). Förövrigt är skötseln identisk med C. labiata.

Cattleya lueddemanniana är verkligen praktfull med sina 2 till 3 st, 17cm breda lavendel lila blommor som även doftar kryddigt sött, doften är dock inte lika kraftigt som hos C. labiata. Arten kommer från Venzuela och beskrevs 1854. Där förekommer den i två geografiskt skilda raser, från havsnivån till 700 m höjd (Röth 2001). Den ena har något mindre blommor med skarpare färger och den andra har något större men inte så starkt färgade blommor. Mitt exemplar torde tillhöra den senare nämnda rasen (Figur 10). Förutom att blommorna är stora så har de en ganska tunn textur, men står sig trots detta i en månad. Läppen är ca 5cm bred och är tecknad i lila, purpur och gult. Även denna art varierar en del i färg, från mörkt lila till vit och det finns några fina semialba varianter. Plantan har ca 20 cm långa och smala bulber samt ungefär lika långa blad, blomskidan är enkel (ca 10cm).

Arten kommer från relativt torra delar av Venzuela, där den växer epifytiskt på bland annat Agave och kaktusar. Det är den Cattleya som vill ha mest ljus och därför odlar jag den i söderfönster med tillsatsljus under den mörka tiden på året. Plantan sätter rötter på våren och sommaren såväl som på vintern. Tillväxten startar i april/maj och då skall man ge den mycket vatten och näring, låt plantan torka till mellan vattningarna. Bulben mognar i augusti och blomningen sker sedan i oktober/november. Därefter slutar man göda och drar ner på vattningen en del.

Jag odlar C. labiata och C. lueddemanniana bredvid varandra på fönsterbrädan hela året runt. Under sommaren då de får mycket ljus så blir C. labiata plantan tämligen rödpigmenterad av ett skyddspigment (som vi blir bruna av att sola oss) vilket visar att C. labiata får tillräckligt eller kanske mer ljus än vad som behövs. Bredvid står C. lueddemanniana, friskt grön i färgen, vilket visar att arten är ljuskrävande. Bara man ser till att den får tillräckligt med ljus så är detta en enkel art att odla och få till blomning. Tilläggas bör även att jag inte låter denna art torka mer mellan vattningarna än andra arter, trots dess naturliga miljö. Enligt Röth (2001) så gillar inte denna art stora sänkningar av nattemperaturen.

Cattleya maxima var en av de första Cattleyorna som upptäcktes och fick då namnet som syftar på stora blommor. Senare upptäcktes betydligt mer storblommiga arter, men då var namnet redan satt. Arten växer epifytiskt i södra Colombia, Peru och Ecuador, där den förekommer i två olika former/raser. Den ena är storvuxen (bulb ca 25 cm, blad ca 20cm) och kan ha upp till ett tiotal ljust lavendelfärgade blommor. Denna form växer nära havsnivån och odlas varmt. Den andra växer på högre höjd, upp till 1400m höjd (Röth 2001). Denna form har ett mer kompakt växtsätt (bulb ca 10 cm, blad ca 20cm) och får normalt 2 till 3 mörkt lavendelfärgade blommor som står sig i knappt en månad (Figur 11). Denna mer kompakta form vill ha svalare förhållanden.

Blommans petaler är smalare än hos många andra enbladiga cattleyor och de lutar framåt, vilket gör att blomman bara är ca 12 cm bred trots att petalerna är ca 8cm långa. Blommorna doftar svagt sött. Utseendet skiljer sig ganska mycket från andra enbladiga Cattleyor, men jag tycker att det är en mycket vacker blomma med kraftig färg och med ett dekorativt gult streck på läppen.

Det tog ett par år innan jag fick ordning på denna arts blomning, men den får fortfarande för sig att växa och vila oregelbundet över året. Därtill så vilar och tillväxer de två tillväxtändarna på plantan ur fas i förhållande till varandra, vilket jag tror kan inverka negativt på blomningsvilligheten. Jag odlar min planta i österfönster med extraljus under den mörka tiden på året. I början av juni ställer jag ut plantan på balkongen, där den står ljust med endast lite skugga mitt på dagen, varvid plantan blir lätt rödfärgad av (ljus) skyddspigment. I september tar jag in plantan och blomstängeln börjar då växa i den ca 8cm långa blomskidan och blomningen sker sedan i november. Min planta kräver med andra ord mycket ljus och stora dygnsvariationer i temperatur för att sätta knopp. Under tillväxt vattnar jag en gång i veckan och göder vid varannan vattning. När plantan vilar så låter jag plantan torka mellan vattningarna och gödningen upphör nästan helt.

Cattleya mossiae

Cattleya mossiae har underbart vackra, stora och starkt honungsdoftande blommor. Att arten har fina kvalitéer framhåller Chadwick (The Classic Cattleyas 2006), eftersom detta var den art som odlades längst för produktion av snittblommor, in på 1940-talet, innan den byttes ut mot hybrider. Det är inte heller en tillfällighet att den har blivit Venezuelas nationalblomma, i sammanhanget bör nämnas att detta land hyser andra mycket vackra Cattleya arter som C. gaskelliana, C. lueddemanniana och C. percevalliana!

Cattleya mossiae växer epifytiskt på 800 till 1500m höjd i Venezuela. Denna art har stora lavendel- till rosa färgade blommor (16cm) med stark honungsdoft. Petalerna är lite hängande bakåt vilket är karaktäristiskt för arten och har en vacker krusig läpp med rött och gult (Figur 12). Blomningen inträffar normalt i juni och den enskilda blomman står sig i en månad.

Cattleya mossiae är tillsammans med C. trianae de två arter som har flest namngivna kloner, beroende på den stora variationen i färger som finns inom arten. Det finns allt ifrån helt vita blommor med något gult inne i läppen till starkt lavendelfärgade varianter, samt semialba varianter med vita petaler/sepaler och kraftigt färgad läpp. Därtill är arten lättodlad vilket är en fördel. Plantan har ca 15cm långa bulber och ca 25cm långa blad, med en ca 10cm lång enkel blomskida som sticker ut ur bulbens topp.

Plantan blommar i juni på fjolårets tillväxt (jämför med C. gaskelliana) och efter blomningen sätter den skott som sedan tillväxer under sensommaren och hösten, då man vattnar och göder generöst. Själv är jag noga med att ge extraljus under hösten eftersom jag vill att bulben skall få mogna ut ordentligt i oktober/november. Därefter minskas på vattningen och gödningen upphör. Under senvåren börjar knoppen växa, varvid vattningen ökas successivt. Jag odlar min planta inomhus året om, i ett ljust söderfönster som dock skuggas mot den heta middagssolen.

Detta är den art som jag haft längst i odling, det var i december 1983 som jag och min far var på besök hos Hans Christiansen, Orchidegartneriet Fredensborg. Jag köpte där min C. percevaliana med två blommor och sedan dess har det varit en trogen blommare över jul, ingen jul utan C. percevaliana!

Cattleya percivaliana kommer från Venezuela och Colombia där den växer epifytiskt och litofytiskt på 1000 till 2000m höjd. Plantan består av ca 15cm långa bulber och ca 25cm långa läderartade blad. De 2 till 3 blommorna är ca 11cm breda och har kraftigt lavendelfärgade petaler/sepaler medan läppen är härligt mörkt lila läpp med ett underbart orange svalg (Figur 13) och doftar kryddigt sött som PEZ godistabletter. Arten har fått en viss spridning hos medlemmar på Neovitaforum eftersom jag styckat upp och sålt bitar av några större plantor.

Cattleya percivaliana odlar jag i österfönster året runt med extraljus på vintern. I april bryter nya rötter fram och vattningen ökar något, men plantan tillåts att torka mellan vattningarna. I maj bryter skott fram och plantan får regelbunden gödning under tillväxten som varar fram till september. Därefter minskar jag något på vattningen och slutar med att göda. I början av november börjar blomstänglarna växa och blommorna slår ut i slutet av december (hos mig) och står sig en månad. Jag odlar plantan inomhus hela året och den behöver inte några speciella temperaturfluktuationer för att blomma. Detta kan nog variera mellan olika kloner eftersom arten utsätts för stora dygnsbundna temperaturvariationer i naturen och Röth (2001) skriver att arten behöver temperaturfluktuationer för att blomma, dock inte min klon.

Cattleya schroederae kommer från Colombia, där den växer epifytiskt på 500 till 1600m höjd. Arten står nära C. trianae vilket man ser i blommans form med de breda petalerna och stora läppen. Blomman är ca 15cm bred, den är ljust rosa/lila och doftar sött. Även läppen är ljust rosa/lila men har även ett par svagt rosaröda fläckar på läppen och är gul inne i svaljet (Figur 14). Blomman står sig i ca 1,5 månader och är tillsammans med C. trianae den art som är mest hållbar, trots blommans relativt tunna textur.

Cattleya schroederae börjar växa relativt sent, i juni/juli och skottet växer sedan relativt sakta för att färdigbildas i november. Bulben är då ca 13 cm och bladet ca 20 cm, med en ca 5cm lång blomskida. Under tillväxt vattnar jag och göder regelbundet och slutar göda när årets tillväxt är mogen, då minskar jag även på vattningen. Jag odlar arten som C. percevaliana, dvs året runt i österfönster med extraljus på vintern. I februari börjar blomstängeln växa och blomman slår ut i april. Rötterna tillväxer under lång tid, från mars till november och kan bilda riktiga nystan.

Denna art kommer från norra Colombia och växer där epifytiskt på 800 till 1500m höjd. Det är den art som tillsammans med C. mossiae och Cattleya (Laelia) purpurata har flest namnade kloner. Anledningen är att arten har stora blommor (1-3 st) med breda petaler och att det finns alla färgvarianter mellan rent vita till rosa, eller lavendelfärgade och även underbara semialba varianter. Läppen är cirka 5cm bred medan petalerna är cirka 8cm långa och cirka 7cm breda, men petalerna lutar något framåt vilket gör att blomman är cirka 13cm bred (Figur 15). De breda petalerna, och den stora variationen i färg har gjort arten attraktiv för samlare och dess skönhet har även gjort den till Colombias nationalblomma. Kvalitéerna har även gjort den flitigt använd i hybridisering där den förekommer i kända primärhybrider som exempelvis C. Ballentineana (C. trianae x C. warszewiczii) och i många komplexa hybrider som exempelvis C. Bow Bells. Blomman doftar svagt sött och den står sig i drygt 6 veckor, vilket gör den till den mest hållbara arten, tillsammans med C. schroederae. Cattleya trianae kallas även Vintercattleya.

Jag odlar min planta, bredvid min C. percivaliana, i österfönster med extraljus under vintern. Plantan utsätts därmed inte för några större temperaturfluktuationer, förutom det som fönstermiljön bjuder på. I mars/april bryter nya skott och rötter fram, varvid jag ökar vattningen gradvis. Skotten tillväxer sedan under sommaren och vill då ha regelbunden vattning med gödning varannan gång, mycket ljus och arten växer bra när det är varmt. I augusti mognar tillväxten, bulberna är då cirka 20cm, bladen cirka 22 cm och blomskidan är cirka 10cm. Jag minskar vattningen i september och upphör med att göda eftersom plantan har en kort vila innan stänglarna börjar växa i oktober. I slutet av november slår blommorna ut och jag fortsätter att vattna ganska sparsamt och minskar ytterligare något efter blomningen då plantan åter vilar.

Cattleya (Laelia) purpurata

Denna underbara orkidé är mest känd som Laelia purpurata, men var från början beskriven som en Cattleya. Men på grund av dess 8 pollenklubbor så blev denna och andra närstående arter överflyttade till släktet Laelia, de så kallade Brasilianska Laelia arterna. Enligt Chadwick (The Classic Cattleyas 2006) skall nutida underökningar av dess gener styrka att denna och närstående arter skall tillhöra släktet Cattleya. Artnamnet purpurata kommer av den stora purpurfärgade läppen, vilket är artens stora tillgång och det är även för dess skull som den har blivit så flitigt använd i hybridisering. Blomman blir cirka 15cm bred och petalerna är normalt purpurfärgade men finns även i flammiga varianter till rent vita (Figur 16). Läppen är oftast purpurfärgad men finns även i andra varianter som exempelvis blålila. Blommorna (3-5 st) är fint spridda i övre delen på en 2-3dm lång blomstängel. De doftar svagt och står sig i cirka 3 veckor. Arten kommer från delstaten Santa Catarina i södra Brasilien och Cattleya purpurata är delstatens 'stats' blomma.

Tillväxten börjar under sensommaren, i augusti, och den vill då ha mycket värme ljus, näring och vatten. Det faktum att arten växer under hösten gör extrabelysning nödvändig. Jag odlar mitt exemplar omedelbart under ett lysrör i österfönster, där den står hela året. Tillväxten avslutas i januari och då är bulben cirka 20cm, bladet cirka 22cm och blomskidan cirka 15cm. Därefter minskar jag på vattningen och gödningen upphör, eftersom plantan vilar. I maj börjar blomstängeln växa och jag ökar vattningen till i juni då blommorna slår ut. Efter blomningen minskar jag något på vattningen till tillväxten sätter igång.

Denna härliga Cattleya är lik C. labiata, men den kommer från södra Brasilien, där den växer epifytiskt på 200-800m höjd. Enligt Röth (2001) skall bulber och blad kunna bli cirka 28cm långa, men de få plantor jag sett har varit kortare, vilket även stämmer med Chadwicks (2006) beskrivning. Likheter mellan de nämnda arterna är förutom blomman, även att C. warneri har en dubbel blomskida. Olikheterna ligger i att C. warneri tillväxer på vintern och våren (C. labiata, våren och sommaren) och att Cattleya warneri sätter rötter främst efter tillväxten (C. labiata före tillväxt) och blommar på sommaren (C. labiata på hösten).

Jag köpte min som ung planta i november 2004 och den blommade för första gången i juni 2008. Blomman var 14cm bred, lavendelfärgad, med lilaröd läpp och med gult inne i läppen (Figur 17). Doften är svagt sötaktig och blomman står sig tre veckor.

Plantan odlas i österfönster året om och får extraljus under vintern, vilket är viktigt med tanke på att den börjar växa runt jul. Därefter tillväxer den in i maj, varefter blomstängeln börjar växa och blomningen äger sedan rum i juni. Plantan vilar sedan och jag minskar på vattningen samt slutar att göda när jag ser att rötterna inte längre tillväxer.

Cattleya warszewiczii var Sanderiana

Förr i tiden kallades arten C. gigas. Denna underbara Cattleya kommer från NW Columbias berg (800 till 1500m höjd), där den växer epifytiskt i höga träd. Det faktum att den växer högt upp i trädkronorna gör att arten kräver mycket ljus och den är tillsammans med C. lueddemanniana den mest ljuskrävande, vilket gör tillskottsbelysning nödvändig om man vill ha goda resultat. Arten är känd för sina stora blommor, upp till 22cm breda och med upp till ett tiotal på en stängel. För detta krävs det dock en mycket kraftig planta.

Min planta köpte jag i oktober 2008 och jag har därmed ingen stor erfarenhet av att odla arten. Plantan köptes från Equagenera och kom barrotad med ett tiotal bulber (Bulber ca 10cm och blad cirka 20cm). Två av bulberna var nästan mogna frontbulber med varsin blomskida vid ankomsten. Plantan planterades i Seramis och ställdes under ett lysrör i mitt österfönster och till min förvåning började blomstänglar att utvecklas, trots en barrotad transport! I november slog de lavendelfärgade och 14cm breda blommorna ut (Figur 18). De doftar svagt och står sig en månad. I december satte plantan två skott och massor med rötter. I sammanhanget följde jag Chadwicks (The Classic Cattleyas 2006) råd att vattna plantan mycket sparsamt till skotten är cirka 10cm långa, vilket skall vara en förutsättning för god blomning. I litteraturen beskrivs arten som en kämpe då den klarar tufft klimat och utsatta växtställen.

Arten kommer från Guatemala och Belize, där en växer litofytiskt. Arten kan utveckla mycket kraftiga bulber, upp till 60cm, med två till tre 20cm långa blad.

Mitt exemplar köpte jag i maj 2008. Plantan bestod av ett tiotal bulber där de största bulberna var 15cm. Plantan satte snart massor med rötter och två skott. Jag gav plantan mycket vatten och näring under tillväxt så att bulberna växte bra. Efter tillväxt kom en blomstängel med 5st 6cm breda och rosaröda blommor (Figur 19). Fullt utvecklad kan en blomställning få upp till ett trettiotal blommor! Men en stor fördel med denna art är att även unga exemplar får några få blommor, till ägarens stora glädje.

Cattleya skinneri

Arten kallas numera Guarianthe skinneri. Arten kommer från Mexiko och Guatemala där den växer epifytiskt och litofytiskt upp till 1200m höjd.

Jag bytte till mig mitt exemplar i maj 2008. Plantan bestod av fem vuxna bulber (ca 20cm) med vardera 2st blad (ca 14cm). Plantan satte sedan två skott och massor med rötter i slutat av juni och växte sedan mycket bra till oktober. Därefter vilade plantan varvid vattningen minskade och gödningen upphörde. Nu i mars har blomställningar börjat utvecklas i de intorkade blomskidorna.

Två problemplantor som jag har består av en C. rex som jag skickade efter i maj 2005. Plantan var liten, svag och med bara någon rot. Det tog två år att få den att sätta rejält med rötter. Den andra problemplantan är en C. intermedia som jag skickade efter i maj 2006. Även den var klen och saknade rötter. Denna planta spenderade de första 18 månaderna med att sätta nya rötter (Inga skott). Sedan gjorde den en god tillväxt som dock inte blommade. Därefter har den åter vilat i ett år.